Skillnaden mellan en P-bas och en J-bas
Basen är fundamentet
Gitarrister och sångare i all ära, men alla vet ju att det är basen som håller samman soundet. Okej då, trummorna bör väl också få cred, men nu ska vi utforska grunderna i basens värld.
För den som funderar på att köpa sin första basgitarr så brukar valet oftast stå mellan en Precision Bass, även känd som en P-bas, eller en Jazz Bass, också förkortad J-bas.
P-basens karaktär
P-basen var först ut när Fender släppte den 1951. Enligt Fenders hemsida så skapades den som lösning på ett allt växande dåtida problem: De högljudda elgitarrerna lät så högt att de dränkte ljudet från de akustiska ståbasar som fortfarande var standardinstrument under denna tid.
P-basen utmärker sig med att att halsens hela längd är ungefär lika bred, och kroppen är också rejäl. Oftast är den bestyckad med en tvådelad mick, vilket minskar surr och störningar. Ljudet är stort, djupt och rungande vilket funkar bra i rockuppsättningar.
Basister som spelar med P-bas: Steve Harris (Iron Maiden), Nate Mendel (Foo Fighters) och Mike Dirnt (Green Day).
J-basens karaktär
J-basen debuterade nio år efter sin föregångare, alltså 1960. Kroppen är förskjuten, föreställ dig ett parallellogram (om det nu underlättar), precis som på en Jazzmaster-gitarr. Tanken var att formen skulle vara bekvämare och mer ergonomisk än P-basen.
Även halsen har en aningen annorlunda form, och smalnar av tydligt ju närmare instrumentets huvud man kommer. I standarduppsättningen kommer J-basen med två singelcoil-mickar, vilket gör att frekvensomfånget rör sig mer mot mellanregister och diskant jämfört med P-basens dunder.
Vissa J-basspelare byter ut mickarna närmast halsen mot P-basmickar, vilket skapar ett mångsidigt instrument, till exempel Squier Vintage Modified Jaguar Bass Special (puh!), som dessutom har en kortare hals än en vanlig bas.
Basister som spelar med J-bas: Fler (Red Hot Chili Peppers), Adam Clayton (U2) och Geddy Lee (Rush).
